Jag har haft återkommande depressioner i över 10 år nu. Har gått till flertalet läkare/psykologer/kuratorer etc. Har ätit alla möjliga antidepressiva och annat mot ångest, gör det fortfarande samt träffar en psykolog. Jag funkar för det mesta rent praktiskt, klarar av plugget och jobbet. Men att hela tiden hamna i samma djupa hål har gjort mig så jävla utmattad. De senaste 2 åren har jag börja dricka för mycket bara för att få slappna av. I perioder har jag druckit varje dag. Det är det sämsta man kan göra jag vet, men ibland så vill jag bara känna mig avtrubbad. När jag dricker så blir jag väldigt utåt gående. Problemet är att jag ofta tar kontakt med folk, och beter mig som jag aldrig skulle göra annars. Har varit singel I snart 6 år och inte haft någon form av relation efter. Så sågort jag börjat prata med någon som jag är intresserad av och som visar något som helst intresse så blir jag för fäst och skrämmer bort personen och gör mig själv till åtlöje. Detta som oftast då berusad. Utåt ser det ju som att jag ända har livet ganska underkontroll, jag som sagt studerar, musik på hög nivå, är någon form semi yrkesmusiker då jag spelar i ett internationellt ansett band. Båda av dessa grejer har varit min dröm sedan jag var typ 12 (är 28 nu i skrivande stund). Trots det så har jag ändå hamnat här i ångesten. Känns som att det är mitt eget fel, att jag på någotsätt väljer det här. Folk runtomkring mig är stöttande och har hjälpt mig mkt genom åren, så känns också som att jag sviker dem. Börja tänka mer och mer på att jag vill dö, och hur exakt det skulle gå till. Men samtidigt så vågar jag inte, vilket gör att jag känner mig ännu mer maktlös. Plus att jag vill inte utsätta min familj för det.
