Hem > Forum > Hopplöshet > Jag orkar inte mer, men är för feg för att dö

Jag orkar inte mer, men är för feg för att dö

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Jag har haft återkommande depressioner i över 10 år nu. Har gått till flertalet läkare/psykologer/kuratorer etc. Har ätit alla möjliga antidepressiva och annat mot ångest, gör det fortfarande samt träffar en psykolog. Jag funkar för det mesta rent praktiskt, klarar av plugget och jobbet. Men att hela tiden hamna i samma djupa hål har gjort mig så jävla utmattad. De senaste 2 åren har jag börja dricka för mycket bara för att få slappna av. I perioder har jag druckit varje dag. Det är det sämsta man kan göra jag vet, men ibland så vill jag bara känna mig avtrubbad. När jag dricker så blir jag väldigt utåt gående. Problemet är att jag ofta tar kontakt med folk, och beter mig som jag aldrig skulle göra annars. Har varit singel I snart 6 år och inte haft någon form av relation efter. Så sågort jag börjat prata med någon som jag är intresserad av och som visar något som helst intresse så blir jag för fäst och skrämmer bort personen och gör mig själv till åtlöje. Detta som oftast då berusad. Utåt ser det ju som att jag ända har livet ganska underkontroll, jag som sagt studerar, musik på hög nivå, är någon form semi yrkesmusiker då jag spelar i ett internationellt ansett band. Båda av dessa grejer har varit min dröm sedan jag var typ 12 (är 28 nu i skrivande stund). Trots det så har jag ändå hamnat här i ångesten. Känns som att det är mitt eget fel, att jag på någotsätt väljer det här. Folk runtomkring mig är stöttande och har hjälpt mig mkt genom åren, så känns också som att jag sviker dem. Börja tänka mer och mer på att jag vill dö, och hur exakt det skulle gå till. Men samtidigt så vågar jag inte, vilket gör att jag känner mig ännu mer maktlös. Plus att jag vill inte utsätta min familj för det.

    Hej!

    Det är okej att må dåligt även när allt annat går bra. Man kan vara fungerande med depression, ha ett bra liv och ändå känna en hopplöshet. Har ni gått på djupet varför du kanske känner så när du gått terapi? Du kanske behöver något som bryter cykeln istället för att avsluta det även om tankarna oftast drar dit?

    När jag känner att jag hamnar i såna cyklar med min PTSD så försöker jag alltid komma på nya sätt att distrahera mig och skapa hopp. Att skapa är ju ett väldigt bra sätt att komma på andra tankar och jag förstår att du gör musik, men gör du något mer(om du har ork såklart, förstår att med ångest och depression och allt annat du har så kanske man inte alltid har den orken) eller planerar något där du kommer på andra tankar?

     

    Jag känner igen mig så mycket i det du skriver… är en hemsk känsla att inte orka mer men samtidigt inte kunna ta steget att avsluta det, pga omtanken för andra eller bara rädslan inför det. Håller med dig om att det gör att man känner sig helt maktlös, som att man sitter fast helt och hållet.

    jag vill inte dö, jag vill bara inte leva såhär.

    Har du någon möjlighet att typ bryta det mönster du befinner dig i? Någon ide vad som t.ex skulle kunna hjälpa dig bryta det tankemönstret eller det som får dig att känna så?

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.